ändå mini-besviken

Alan Sepinwall skrev om veckans How I Met Your Mother, och jag tycker typ precis som han. Det är inte att det enda jag vill se är är Barney och Robin - A Love Story, men är det inte lite trist att de har byggt upp en hype runt dom hur länge som helst o sen bara fumlar bort det på ett par avsnitt. Så mycket outnyttjad potential, är väl det jag tycker. Eller vad sägs?

Och om vi ska prata besvikelser, hallå, förra veckans Glee. Tror dom att vi är dumma i huvudet eller? Orkar inte att de ska skriva oss på näsan om hur jobbigt det är att sitta i rullstol och om man har en syster som har nån slags downs. Fast som jag och min kompis Hanna pratade om igår, det är ju folket bakom den genialiska Popular, som vid sidan av de härliga grejerna, Mary Cherry och elakheter, var proppat med viktiga läxor man skulle lära sig, om hur alla är lika mycket värda o allt sånt. Trött på det, säger jag er!

Buddy, min hjälte!

Gudars, jag bara kastade mig över veckans FNL så fort jag kommit in genom dörren idag, hade längtat så. Jag tycker East Dillon-grejen är superbra än så länge. Man börjar lära känna de nya kidsen, och nya grupperingarna nu, det känns bra. Jag tyckte såhär om veckan:
Buddy Garrety är en så ljuvlig man, vilken väg han har gått, va? Jag han ju knappt ens längta efter att han skulle backa upp Coach Taylor, men det är mycket välkommet att han gör det i vilket fall som helst. Det som är lite tråkigt med hela Panthers-storyn nu är ju hur alla, med Joe McCoy i spettsen, helt plötsligt är så onda. Skulle uppskatta en lite mer nyanserad bild av dom i avsnitten som kommer, tack!
Sen gillar jag så mycket när de har små Tami och Julie-bitar, tycker det är fint att de pratar lite om kyrkan och Gud och så, i sin stillsamhet. Att de har trevligt ihop också. Med lilla alienbabyn vid sidan.
Jag känner ju väldigt för Lionsen nu, och ju mer vi lär känna dom nya kidsen ju bättre lär de ju bli. Jag längtar tills de tar sig förbi den biten när alla är i luven på varandra, och de är en massa rasmotsättningar och så, det känns så gjort redan, är inte pepp på att se det just nu.
Och hörrni, hur ska det gå för Tim Riggins. Kommer han klara sig undan den här unga, unga tjejen som är så sjukt ute efter honom, eller har han lyckats fösa över henne till nya stjärnskottet? Mycket underhållande är de två ihop iallafall. Och kul med Landrys nya flamma, att hon är haj på fotboll och så.

Älskar FNL, hörrni!

Alan Tudyk och V

Min grandiosa plan att kolla ikapp på allt jag låg efter med den här helgen gick lite i stöpet när min kompis Hanna petade ner The Hunger Games i min väska i fredags. Har inte kunnat släppa, alltså, om ni alla bara kunde läsa The Hunger Games. Så sjukt bra!!

Trots att jag inte hann med allt jag hade tänkt tog jag ändå en paus för att kolla V, och visst var det bra, jag är bara så sjukt besviken (SPOILER!!) att Alan Tudyk, som jag hade sett fram emot så mycket att se, var tvungen att vara en ond V. Varför kan han inte få en riktig roll, som håller in flera säsonger. Det gjorde att jag fick lite dålig vibb liksom. Men jag gillar prästen, och goda Vn, och FBI-kvinnan. Och ser fram emot när TV-stjärnan blir en key player i motrörelsen, för det kommer väl hända? Det hoppas jag iallafall på.

Men förutom V, läs The Hunger Games, man blir inte besviken!!

Coach Taylor made me do it!

Efter en konstig icke-vecka med tenta och konstant huvudvärk ligger jag lite efter med alla möjliga viktiga serier. Har flera Fringe och Gossip Girl som jag inte sett än, har inte kollat V-premiären, inte FlashForward, inte Grey's. Men nu tar jag långhelg från skolan och tar väl igen det under morgondagen.

Vad jag har tagit mig tid till är FNL-premiären. Herregud, vad bra jag tycker det är. Folk frågar ofta vad ens bästa serie är, och jag har alltid svårt att svara, men jag tror det är Friday NIght Lights, alltså, det tror jag faktiskt. Och de här två kommande säsongerna som man ju blivit lovad, jag tror det kommer vara fantastiskt. Det nya upplägget, där Coach Taylor har ett riktigt underdog-lag den här gången, är ett så bra sätt att gå vidare på. Väldigt tillfredställande liksom. Och matchen i säsongspremiären, där East Dillon Lions fick så mycket spö, alltså, jag hade lite tårar ska jag säga. Coach Taylor, jag älskar honom! Det är liksom lite såhär nu, fast bättre:



OBS! Spoila mig inte för avsnitt två, för det ska jag se på måndag med min kompis Simon, jag har lovat att inte tjuvkolla den här gången.

dör och föds om!

Seriöst!!

tillägg

I lördags såg jag en ny serie som jag tänkte lägga till i höstschemat. White Collar heter den, och handlar om en ekonomisk superskurk och FBI-agenten som en gång fånfat honom. De jobbar nu ihop för att reda ut olika white collar crimes. Jag är väldigt svag för den där klassiska tjuv/polis-grejen, när de ändå gillar och respekterar varandra, trots att de är på varsin sida av lagen. Sen är Tiffany Amber Thiessen med också, vilket är mycket festligt, trots att hon spelar en miniroll som polisfru och är, iallafall i första avsnittet, ganska underanvänd.

för att stävja oron

Det här med Bones går inte så bra. Jag har kollat typ halva första säsongen och är riktigt uttråkad. Jag tänker att jag vet att det finns och sparar det till en söndag när jag vill virka och slökolla på nåt. Jag har ett nytt projekt istället, som jag kom på att jag faktiskt längtat efter att sätta igång med. Det är Sports Night. Jag älskar ju Aaron Sorkin, kollar om West WIng typ vartannat år och var säkert en av iallafall sveriges största Studio 60 supporters. Sports Night är ju från 98, och det är ett väldigt störigt skrattspår, men jag tror jag kan jobba mig igenom att det är irriterande och verkligen älska det. Det är många klassiska Aaron Sorkin-skådisar och de pratar i långa meningar medans de rör på sig, så jag har höga förhoppningar. Försöker hålla er uppdaterade.

open delight or pleasure; exultant joy; exultation.

Varje onsdag äter jag och min kompis Anne middag och kollar på Glee. Anne kollar alltid på avsnitten för första gången, men jag kan aldrig hålla mig (förlåt!) så jag kollar en andra gång. Eller kanske tredje. Är inte ledsen för det.

Glee är alltså en av säsongens stora nya hits. Inte bara har det varit solida tittarsiffror, låtarna säljer som smör på iTunes och kidsen från serien ska tydligen på turné snart. Och i veckan kom nyheten att Joss Whedon regisserar ett avsnitt sent i säsongen. Det gör ju mig lite extra glad, mest för att jag gillar när min hjälte liksom godkänner saker jag gillar. Nåt vi kan ha gemensamt, Joss och jag. Det tycker jag känns bra.

En annan sak som händer nu när jag kollat på åtta avsnitt är att jag:
1. Nynnar lite på en Carrie Underwood-hit och önskar jag var lite mer haj på linedance
2. Nynnar lite på Hearts gamla hit Alone, är extra sugen på karaoke.
3. Undrar om 27 är för gammalt för att starta/gå med i en show-kör
4. Har slutat lita på män med lockigt hår. I can't help picture small birds laying sulfurous eggs in there, and I find it disgusting.

lite av ett klagomål

Jag har haft problem med House i flera omgångar, alltid av samma anledning. Det är så himla formulaiskt, och jag blir så trött när det ALDRIG är nån som helst karaktärsutveckling. Och herregud, vad töntigt jag tycker det är att gnälla på ett ord så prettigt som kataktärsutveckling, men det är faktiskt tråkigt. Varje gång de har gjort nåt med House, fixat hans ben, gett honom tillbaks hans förra fru, dödat WIlsons tjej, och liknande går det ett par avsnitt, som är superbra, när hela dynamiken i gänget och på sjukhuset ändras. Det blir lite spännande igen alltså. Men efter ett par avsnitt med det nya, som man älskar, dödar dom det. Allt blir som vanligt inom ett par avsnitt.

Jag har varit hoppfull den här säsongen. Tänkt att det är den här gången kanske det händer. Och visst är det nyansskillnader kanske i House, karaktären. Men det räcker inte riktigt. Trots att en person vaknade upp från de döda i det här avsnittet tycker jag inte att det är kul längre. Samma gamla visa. Orkar inte bry mig.

skam-tv

Jag har en skräcktanke, som jag tänker på rätt ofta. Det är att snart är alla bra serier slut. Att jag redan sett allt bra som gjorts och aldrig mer kommer kunna sträck-kolla på sju säsonger av nåt bra. Det är av den anledningen jag inte sett Sopranos eller SIx Feet Under än, så att jag ska ha nåt kvar. Även för att jag är rädd för ångest. Det är av den anledningen jag i helgen gjorde nåt jag skäms lite för. Jag började kolla på Bones. Från första avsnittet och framåt. Fyra hela säsonger ligger och väntar på mig. Och jag tycker inte ens det är särskilt bra. Jag kolla vidare för att jag känner någon slags lojalitet till David Boreanaz. Och för att dom lurat in mig med den här skadom/ska dom inte-grejen hela serien egentligen går ut på. Alltså, jag är så dum, jag vet att jag alltid går på den lätta, ändå kan jag inte låta bli. Och nu sitter jag där och kollar på avsnitt efter avsnitt av den här konstiga premissen att man tar ett mordoffer och liksom tar bort allt kött (vad gör dom med köttet?) för att titta på benfragmenten vad som hänt. Så jätteskumt. Ni fattar att jag skäms va?

Tennis Night in America

Här är en sann historia: Imorse ställde jag klockan extra tidigt för att hinna kolla på nya 30 Rock innan jag var tvungen att kila hemfrån, men när jag såg avsnittstiteln, Season 4, tänkte jag halvsovande, jahapp, det blev inget. Sen somnade jag om.

Väl hemkommen från skolan fattade jag att det var avsnittets namn och inte nåt skumt preview-avsnitt eller vad jag tänkte mig där när jag nästan sov.

Bra avsnitt. En countrylåt från Jenna, Tracy som försöker återknyta kontakten med sina rötter "You look regular, can I guess your name? Is it Pedro? Is it Craigford? Is it Swimming?" Detta, plus en page-strejk och letandet efter en ny skådis till TGS för att anpassa programmet till det riktiga Amerika, gjorde mig iallafall pepp på säsong 4. Och varje program som driver med The Jay Leno SHow får ett litet extra plus från mig!

Pepp 2!!

Herre, säger jag er:

Pepp!!

På fredag händer det:

going on 200

Hej! Just nu firar ingabyxor 200 inlägg. På dryga två år, så inte särskilt effektivt, men ändå. Mini-festligt tycker jag. Veckan som gått har jag ägnat åt plugg och tv-tittande, höjdpunkter var bland annat:

The Good Wife som jag skrev lite om förra veckan, ett solitt inslag i min hösttablå iallfall. Som sagt, hederligt. Förra veckan fick familjen återknyta kontakten med sina gamla hoods, som de flyttade ifrån utskämda när maken åkte in på kåken. Juliana Margulies är alltså asbra. Kolla in det tycker jag. Jag har lagt in det i höstschemat och allt!

Sen har jag kollat lite på sjuksköterskeserien Mercy. Michelle Trachtenberg är med, vilket är anledningen att jag kollat de första avsnitten. Hon är nyanställd sjuksköterska på New Jersey-sjukhuset Mercy, där vi mest följer en PTSD-före-detta-sköterska, och det är mycket läkar-bashing, och inte superbra kanske, men jag vill också ta på mig scrubs, så nåt gör de rätt ändå.

Grey's är jag däremot astrött på, herregud alltså, vad ofestligt det är. Vet inte hur länge till jag kommer palla slökolla. Trots min kärlek till Bailey och Cristina.

Det största den här veckan kanske ändå var Office, alltså, jag älskade det så mycket!

Tisdagstv

Här är skörden av tisdagstv alltså:

How I Met Your Mother
Förra avsnittet var sådär, men den här vekan var jättekul! Ted lär Barney hur man är Robins pojkvän, Marshall ville ge en värdig person en jättestor tunna. Festligt. Älskar även kanada-referenserna, och längtar tills nån gång i framtiden när man får en pay-off från Barneys borttappade kollegieblock. Kolla själva:



House
Bästa grejerna denna veckan:
Wilson leker Bill Compton och deadpannar I am vampire Sookie. Ganska likt.
Om man blundade kunde man leka att det var Darth Vader i sjukhussängen.
Alla scener när Wilson och House är i samma rum.
Jag är annars rätt trött på Cameron/Forman/Chase/Thirteen, så helt ointresserad av hela deras storyline alltså. Hoppas det går över snart, tänker jag.

Gossip Girl
Vill ju bara se Chuck och Blair, så alla avsnitt där de inte är i centrum känns lite misslyckade. Men den här veckan hade man iallafall trainwrecket vi kallar Tyra Banks. Alltså herregud! Den kvinnan borde inte vistas utanför sina egna program, man blir ju rädd. Men vid sidan av rädslan, road. Skrattade åt och inte med henne dock. Vid sidan av det, Hillary Duff nytt love interest för Dan, tråkigt, Georgina och Rufus/Lily-barnet har nåt lurt på gång, bryr mig icke, Serena försöker göra sin mamma glad, hatar det.

Castle
Alltså, Castle är ju inte så himla bra. Det är en procedural, det handlar om en deckarförfattare som researchar på polisstation med en "het" detektiv som inspirationskälla. Det är inte nåt som brukar göra mig intresserad, jag kollar bara av en anledning. Nathan Fillion. Alltså, Kapten Malcolm Reynolds. Jag älskar honom ju. Så därför kämpar jag mig igenom avsnitt efter avsnitt av mycket banala mordgåtor. Och det blir nästan lite värt.